En text som måste få komma ut.
Det är det här med nätet. Man tror att allting varar för evigt. På nätet finns alla kvar.
På ett sätt är det sant, men ändå inte.
Förra söndagen dog Tea. Hon finns inte mer. Jag har aldrig träffat henne, men ändå så berörs jag. För hon fanns ju här i min dator, i sin blogg, på facebook. Hon skrev om ett sillsalladsrecept för några dagar sedan, och jag tänkte att jag måste fråga om det. Men hela tiden tänkte jag, äsch, jag frågar en annan dag. Men nu finns det ingen annan dag, och det finns ingen att fråga.
Vi har följts åt i så många år, läst varandras dagböcker på nätet, långt innan alla började blogga. Tröstat varandra vid skilsmässor och död, peppat varandra vid flyttar och annat. Hon fanns där, med ett ord eller en länk.
Det kunde ibland gå månader mellan gångerna vi hördes av. Jag minns den gången då vi båda inte mådde så värst bra, men jag skrev till henne. Och hon skrev att brukade tänka på mig då och då, och undra hur det var. Hon skrev att hon var väldigt glad över att över att jag hörde av mig, för själv hade hon inte orkat.
När jag hörde att hon hade omkommit så tänkte jag att det var den här tiden på året. Då människor försvinner. Först Fredrike, sedan Tea.
Två starka kvinnor som berörde och brydde sig om. Jag kände dem, men ändå inte.
