En juldag utan Persson

Det blev ingen Persson och Love Antell på folkan. Vi var alldeles för sent ute, alla biljetterna var slutsålda. Istället satt vi i vardagsrummet, pimplade vin och hade musiktävling. Och bjöd in folk som hade varit på Persson.

Jag ska kanske börja lyssna in mig på Herr Persson lite mer, för under musiktävlingskvällen satt en alldeles lyrisk man brevid mig och sade att jag skulle lyssna på texterna. Han fattade inte hur jag INTE kunde tycka om honom. Men det är svårt. Det finns några låtar som är kanon, men efter ett tag tröttnar jag.

Något mindre lyrisk till Persson är som sagt min mamma, som jag i början av december skickade en födelsedagsblandskiva, med två låtar av Persson, den bästa tusen dagar härifrån. Det är ju den där typen, från 70-årsfesten, sade hon. Och verkade inte så nöjd med att han fanns med bland låtarna.

Vi fick en micro i julklapp, så nu är det bara dvdspelare och dator kvar.

Igår såg jag mötet på TV2, där Mustafa Can och Kristina Lugn träffades och pratade om döden. Ett sånt fint samtal. Självklart måste man läsa Tätt intill dagarna som han skrev nyligen. En så vacker och sorglig skildring av hans mor, hennes sista tid i livet. Jag kände ju henne, vi bodde nästan grannar. Jag och hans yngsta syster var kompisar när vi var små och jag hängde hos dem i tid och otid. Och jag minns de gånger jag kom dit, så lagades det alltid en massa mat, som jag fick smaka.

I samtalet mellan honom och Kristina sa han att hans mor dog många små dödar under det halvår som han och hans familj tog hand om henne, fram tills hon dog. Hon fick dö hemma, omgiven av barn, barnbarn, sin man och övrig släkt. Och det är en sån vacker tanke, att min gamla vän och hennes syskon tog hand om henne, istället för att sätta in henne på något sjukhem. De fanns där för henne, precis som hon hade funnits för dem. Trots jobb, familj osv. De tog sig tid.

Jag vet inte om jag skulle orka/vilja göra det för min mamma.

Små bekymmer och dyra julklappar

Just nu har jag ett stort konsertbekymmer: Gå eller inte gå på Bruce Springsteen den 5 juli på Ullevi. Bror har två biljetter över, och den ena vill han ge mig i födelsedagspresent/julklapp. Så då behöver vi bara betala en. Men jag vet inte hur jag ska göra, visst vore det kul att se honom igen, men det känns som tre gånger räcker. Det är som Winnerbäck, den konsertkvoten är fylld.
Herr H tror att jag kommer ångra mig framåt sommaren, när det börjar närma sig, om jag säger nej. Det tråkiga är att det är sittplatser, när det är Bruce och Ullevi ska man ju stå! Jag har redan varit på en bra Brucekonsert där, då jag stod så jäkla nära. Det finns nog ingen konsert som kan mäta sig med den. Det tråkiga iofs var att Herr H inte var där. Måste lyssna på nya skivan, sen får jag se. Göteborg är alltid fint på sommaren, och det är trevligt att träffa familjen, så det är ju en bonus. Men det kan man göra utan Bruce. Eller?

Det verkar som det blir en dyr jul. Datorn håller på att lägga av, precis som DVD-spelaren och micron. Och vi som så gärna hade velat ha en ny kamera.

Imorgon spelar Laakso på kåren i Gävle.På lördag är det Party för kulturen i Ljusdal. Det vore kul att gå på det.Och på juldagen spelar Per Persson på folkan i Bollnäs, tillsammans med Love Antell. Dit ska vi.

Det förbannade ljuset

Nu är jag så där kär i en låt igen. Lyssnar på repeat. Vanskapelsevals med Bullegrimsarna. Aldrig blev det vår, jag ler och viskar, vad du ser är vad du får…

Promenader är bra! Humörhöjare. Man kan vara en gnälltant i början av promenaden, och t ex svära över hur halt det är. Men det varar inte länge, till slut mår man bra.

Det bästa är att jag har TVÅ stegräknare nu.

Mer snö skulle inte skada.

I kväll blir det Daniel Rohlin och Jan-Olov Woxlin på Klubb Arena. Dit ska vi.

Fem låtar från dåtiden

På söndagskvällar går programmet Videokväll hos Luuk på ettan. Och det är verkligen en kul idé, för gästerna bjuder verkligen på sig själva. Det bästa var när Leif GW Persson var där, för han var helt annorlunda mot hur jag hade tänkt mig honom.
Tanken är att man ska ha med sig 5 låtar som har vänt upp och ner på gästens liv.
Här kommer mina fem, utan någon ordning alls. Jag kan väl inte påstå att låtarna har vänt upp och ner på mitt liv, men någon betydelse har de i mitt liv. Och jag säger inte att allt är bra. Kanske får jag skämmas lite.

Fem låtar från dåtiden
Nr 1
Julio Iglesias- when I fall in love
Jag gick nog i sjuan och hade klassfest i en kvarterslokal, jag fyllde år, 14 kanske. Några av killarna var lite sena, för de hade förfestat med att kolla på porrfilm. Det var det de sa. Och jag var kär i J. Och E. och en annan J. Och så gillade jag ju Julio Iglesias. Det var dans, och J frågade om vi skulle dansa. Och till denna låt dansade två tonåringar. Ljuset hade släckts och alla andra hade gått ut ur lokalen av någon anledning.

Nr 2
All apologies- Nirvana
Egentligen skulle jag kunna ta vilken låt som helst med Nirvana, för Nirvanatiden är så starkt ihopkopplad med den sista tiden boendes hemma. Jag var väl 18,19 år och det var jobbiga tider hemma. Får mig att tänka på finaste, finaste bröderna.

Nr 3
Främling- Carola
Jag tror att Carola var den första svenska artist jag hörde. Vi kom till Sverige i september 1982, och sedan vann hon melodifestivalen året därpå. Jag har bilder där jag sitter i mitt rum med affischer på henne, och Kicki Danielsson. Främling är för övrigt den enda låt jag kan sjunga utantill.

Nr 4
Heaven’s on fire- KISS
Här har jag inga speciella årtal eller åldrar men med två bröder som lyssnade mycket på KISS började jag också att lyssna på dem. KISS är väldigt mycket dåtid, barndom- och ungdomstid. Deras affischer hängde också på min vägg. Det fanns även en jättestor, i naturlig storlek, på Emilio eller Vito Ingrosso. Jaja.

Nr 5
Karenina- Imperiet
Raffe träffade Katrin som var punkare och lysssnade på Imperiet. Jag fastnade för dem jag också, jag gick väl i nian. Året innan hade jag varit i Polen ett år, och nu gick jag i samma klass som brorsan. Imperiet är något som fortfarande håller, det är sånt jag lyssnar på nu.