En sån där

Det är tur att andra barn finns där vid hans sida nu, säger min mamma.

Mormors man håller på att dö och mammas alla syskon har åkt dit och samlas kring honom. Just i detta nu.

Hans barn, jag tror han har två söner, har ingen kontakt med honom alls. Han och mormor gifte sig på ålderns höst, jag tror att mormor var i 60-års åldern. Nu är han nästan 90 och har inte lång tid kvar.

Och man kan glädjas åt att det är någon som står där vid hans sida. För de har verkligen ställt upp när han har varit sjuk. Hans frus barn.

Min fars barn kommer aldrig att finnas där. Jag kommer förmodligen aldrig att få veta om farsan dör, om han mår bra. För jag är en sån där som har klippt kontakten. Jag är en sån där som aldrig hör av mig. Jag är en sån där, som morsan pratar om, när hon pratar om mormors mans barn. De som aldrig brydde sig.

Fast jag bryr mig. På något sätt gör jag det. För det känns så sorgligt att tänka sig att min pappa kommer att vara helt ensam när han dör. Utan sina barn vid sin sida. Nu vet jag ju inte om han har någon som står honom nära i dag. Kanske finns det andra som bryr sig.

Även om det är en sorglig tanke så tror jag inte att jag skulle vilja ändra på den. Det är så det är.