Det blev ingen Persson och Love Antell på folkan. Vi var alldeles för sent ute, alla biljetterna var slutsålda. Istället satt vi i vardagsrummet, pimplade vin och hade musiktävling. Och bjöd in folk som hade varit på Persson.
Jag ska kanske börja lyssna in mig på Herr Persson lite mer, för under musiktävlingskvällen satt en alldeles lyrisk man brevid mig och sade att jag skulle lyssna på texterna. Han fattade inte hur jag INTE kunde tycka om honom. Men det är svårt. Det finns några låtar som är kanon, men efter ett tag tröttnar jag.
Något mindre lyrisk till Persson är som sagt min mamma, som jag i början av december skickade en födelsedagsblandskiva, med två låtar av Persson, den bästa tusen dagar härifrån. Det är ju den där typen, från 70-årsfesten, sade hon. Och verkade inte så nöjd med att han fanns med bland låtarna.
Vi fick en micro i julklapp, så nu är det bara dvdspelare och dator kvar.
Igår såg jag mötet på TV2, där Mustafa Can och Kristina Lugn träffades och pratade om döden. Ett sånt fint samtal. Självklart måste man läsa Tätt intill dagarna som han skrev nyligen. En så vacker och sorglig skildring av hans mor, hennes sista tid i livet. Jag kände ju henne, vi bodde nästan grannar. Jag och hans yngsta syster var kompisar när vi var små och jag hängde hos dem i tid och otid. Och jag minns de gånger jag kom dit, så lagades det alltid en massa mat, som jag fick smaka.
I samtalet mellan honom och Kristina sa han att hans mor dog många små dödar under det halvår som han och hans familj tog hand om henne, fram tills hon dog. Hon fick dö hemma, omgiven av barn, barnbarn, sin man och övrig släkt. Och det är en sån vacker tanke, att min gamla vän och hennes syskon tog hand om henne, istället för att sätta in henne på något sjukhem. De fanns där för henne, precis som hon hade funnits för dem. Trots jobb, familj osv. De tog sig tid.
Jag vet inte om jag skulle orka/vilja göra det för min mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar