Men i stället blev jag fjortis och när han som sjunger så att tiden försvinner såg mig när jag fotade honom och lyste upp och började vinka till mig blev jag alldeles nervös och låtsades inte om det och gick därifrån. Nä då, jag tog kort på det där fina huset.
Visfestival i Köping. Hela helgen. Musik i mina öron och artister bland publik. En så stämning. Johan Johansson som hoppar in och sjunger med Dan Viktor. Frans (Haraldsen)som sjunger låten jag nynnar på hela tiden nu. Caj Karlsson, my man, vilken röst. Per Persson som bjuder upp en kvinna till dans. Jag är skeptisk, säger jag till sambon, jag får aldrig till den där känslan för Persson. Men så går han i väg och röker och Persson sjunger bröllopsdag och man kan inte annat än älska honom. Men bara just då (och även tusen dagar härifrån). Nina Ramsby. Lasse Tennander. Och så många fler.
De kallar det för en firmafest, för varandra, där de möts och lirar ihop efter att ha spelat på varsina håll. Musik att njuta av, musik att leva på i många tusen år. Eller egentligen kanske bara en vecka, för sen vill man höra mer, gå på en ny konsert. Musik att längta efter, för nästa sommar är det dags igen.
Folk som spelade förra året, men några var nya för i år. TV Smith, punkfarbrorn. Den enda utländska i år. Per Persson sade (till sambon, som pratade med honom och sa att han hade spelat på hans 40-årsfest) att han hade varit på en konsert med TV Smith för 30 år sen och nu skulle det bli spännande att höra honom igen. Och han satt där bland publiken och lyssnade, där på bänkarna längst fram.
Och lite kändiskåt blir man trots alls, när idolerna fanns med oss alla. Inte på sina loger, som uppblåsta divor. Jag och L, blev som två tonårsflickor och våra män skrattade åt oss. Hon i Staffan Hellstrand och jag i Caj. Du kan få känna på min tändare, sade hon efter att hon hade kommit in efter en rökpaus. Då hade nämligen Caj lånat den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar